Ty de ensamma är många
-
För sex år sedan kunde jag inte gå genom stan utan att finna på någon jag kände igen, som kände till mina framgångar och vill tala några ord med mig. Idag spenderar jag mina dagar ensam, går oftast omkring i T-shirt och kallingar, läser böcker och skriver då och då. Sjukdomen – jag vet inte längre ens om det är sjukdomen eller om det bara är jag – tog över mitt liv, trasade sönder allting från toppen till botten. Ibland gör det så fruktansvärt ont att tänka tillbaka på den jag var. Hur kunde allting gå så fel?
Jag kan inte gå ute idag med högt huvud. Ögona är så tunga, som blyklumpar i ansiktet på mig. Jag försöker kickstarta livet igen, men det vill sig inte. Varje gång snubblar jag någonstans på vägen, går ner mig i fruktansvärda depressionskurvor och måste läggas in för att inte skada mig själv eller någon annan. Jag som hade det så bra, som inte kunde gå på stan utan att bli igenkänd. Jo, det kunde jag, det är min personlighetsstörning som spökar. Visst kunde jag gå på stan oigenkänd. Men jag hade någonting att bygga på. Jag var lycklig.
Idag sover jag bort det mesta av dagarna. Barnen bor hos sin mamma på heltid. Jag äter en massa mediciner och läser och skriver. Går och handlar på sin höjd. Fredagskvällar och lördagskvällar sitter jag ensam. Helg efter helg. Jösses vad det här gör ont att skriva. Klockan är 00.19 en lördags morgon. Hjärtat hugger och kniper. Jag kom iväg och handlade chips. Tittade på Carl Stanley på svt play. Jag borde lägga in mig igen men jag orkar inte sitta framför den där läkaren och argumentera för min vård igen. Jag vill bara att den här värken ska ta slut. Gud, befria mig, vad har jag gjort?
Jag önskar jag kunde bli frälst. Hänge mig till Gud. Det kan jag inte. Det gör så ont nu att jag inte ens kan läsa, då finns ingen räddning för mig överhuvudtaget. Jag skriver och skriver men det fortsätter skava i bröstet och jag ser inget slut. Jag provade skära mig i handen och det kändes alldeles underbart. Det var på psyket; jag plockade isär en bläckpenna, bände upp fjädern och använde den för att skära mig i handleden. Det gick jättedåligt förstås. Men det var så skönt. Jag har aldrig skadat mig förut. Nu kan jag inte tänka på något annat när jag mår så här.
Försöker få det ur huvudet. Lars Ahlins noveller ligger till höger om mig. Till vänster ligger Maria Boms Skriva sig fri. Jag försöker på alla sätt jag kan, med de medel som står mig till buds, att rädda mig kvar i livet. Min äldsta son har som ett sjätte sinne: varje gång jag mår som sämst kramar han mig hårt och säger att jag inte får försvinna. Det är riktigt läskigt och sorgligt. Jag vill inte vara utan barnen, jag kan inte vara med dem. Jag är sjuk och behöver hjälp, men jag måste argumentera för min rätt att få hjälp och det kan jag inte. Så jag väntar. Och lider. Väntar. Lider.
Jag vet inte vem du är som läser det här. Jag vet knappt vem jag själv är. Sitter du som jag och tittar ut genom fönstret nu och undrar om räddningen finns där ute? Vi är inte ensamma. Vi är många som ser ut genom våra fönster och undrar när det ska vara över. Jag tänker på dig. Gryningen har sju lådor och i den sjunde ligger ett rakblad, ett djupt vatten och en stor höjd. Jag väntar och öppnar en låda i taget och med handen på den sjunde lådan ser jag ut genom fönstret och väntar. Ty jag vet att någonstans rinner tårar nerför en ensam kind bakom ett fönster, tårar precis som mina, och någonstans håller en hand i den sjunde lådan. Jag vet inte om jag kommer öppna lådan i natt. Men innan gryningen är kommen kommer jag veta att jag inte är ensam på jorden. Ty de ensamma är många.
Hej. Jag känner igen mig i din historia. För 10 år sedan hade jag ett perfekt liv, bra jobb, trivdes i staden jag bodde i, hade sambo, och många vänner. I dag finns ingenting kvar, för 10 år sedan blev jag av med min personlighet, precis som du hade jag framgång i livet på alla sätt. Nu finns ingenting kvar jag sitter och funderar på om jag ska ta livet av mig själv, eller av andra som hämnd för oförrätter jag varit med om. Mellan åren 2014 till 2019 var jag inlagd flera gånger, med psykoser som mynnade ut i om jag skulle ta livet av mig själv eller andra. I dag sitter jag bara i mitt hem så länge jag nu har något, iklädd t-shirt och kalsonger, och det enda handlar om att överleva. Jag har lärt mig att sova med sömntabletter, så jag sitter inte uppe nätterna igenom, men dagarna är en enda pina. Jag lever idag på en ort jag inte trivs i, precis blivit av med ett jobb jag hade. Blivit av med jobbet pga mitt psykiska dåliga mående, har varit heltidssjukskriven sedan 2019.
Idag sitter jag bara framför datorn, med en hjärna som absolut inte fungerar, totalt ensam, och hjärnan och mitt dåliga mående bara försämras, jag tänker inte bli inlagd, då detta enligt min erfarenhet bara är en förvaring. Tänk vad mitt liv har förändrats pga depression, ingenting fungerar längre. jag har en katt så det är skälet till varför jag inte lägger in mig, jag har ingen som kan ta hand om katten.
Sjuk i huvudet kort sagt, men jag överlever, skadar som sagt inte mig själv….ännu. Jag som hade det så bra en gång. Idag känner jag inte igen mig själv längre. Du har det bra du som har barn som bryr sig om dig, det ska du vara glad för. Kan inte komma på så mycket mer att skriva, mer än att jag känner igen mig i din historia, ett lyckligt och perfekt liv som kraschat totalt, har idag mediciner i maxdos som gör att jag är vaken på dagarna och sover på nätterna. Idag har jag ett överskott på sömntabletter och jag har funderat många gånger på att ta alltihop, MEN jag är för feg helt enkelt. Men tack för din historie jag kände igen mig som sagt, ett liv i total katastrof. Kan inte ta mig utanför dörren själv har boendestöd som hjälper mig ut att gå och en kontaktperson som jag åker och handlar med, för det kan jag inte själv, får panikångest av att vara i affärer och ute bland folk, som sagt en hjärna som är totalförstörd. Nu var det nog slut på mitt inlägg, annars pratar jag nog bara i cirklar. Jag kände som sagt igen mig i att vara känd, socialt och välkänd person till att idag vara ingen, med massor av medicinskt och socialt stöd för att överleva dagarna.
För sex år sedan kunde jag inte gå genom stan utan att finna på någon jag kände igen, som kände till mina framgångar och vill tala några ord med mig. Idag spenderar jag mina dagar ensam, går oftast omkring i T-shirt och kallingar, läser böcker och skriver då och då. Sjukdomen – jag vet inte längre ens om det är sjukdomen eller om det bara är jag – tog över mitt liv, trasade sönder allting från toppen till botten. Ibland gör det så fruktansvärt ont att tänka tillbaka på den jag var. Hur kunde allting gå så fel? Jag kan inte gå ute idag med högt huvud. Ögona är så tunga, som blyklumpar i ansiktet på mig. Jag försöker kickstarta livet igen, men det vill sig inte. Varje gång snubblar jag någonstans på vägen, går ner mig i fruktansvärda depressionskurvor och måste läggas in för att inte skada mig själv eller någon annan. Jag som hade det så bra, som inte kunde gå på stan utan att bli igenkänd. Jo, det kunde jag, det är min personlighetsstörning som spökar. Visst kunde jag gå på stan oigenkänd. Men jag hade någonting att bygga på. Jag var lycklig. Idag sover jag bort det mesta av dagarna. Barnen bor hos sin mamma på heltid. Jag äter en massa mediciner och läser och skriver. Går och handlar på sin höjd. Fredagskvällar och lördagskvällar sitter jag ensam. Helg efter helg. Jösses vad det här gör ont att skriva. Klockan är 00.19 en lördags morgon. Hjärtat hugger och kniper. Jag kom iväg och handlade chips. Tittade på Carl Stanley på svt play. Jag borde lägga in mig igen men jag orkar inte sitta framför den där läkaren och argumentera för min vård igen. Jag vill bara att den här värken ska ta slut. Gud, befria mig, vad har jag gjort? Jag önskar jag kunde bli frälst. Hänge mig till Gud. Det kan jag inte. Det gör så ont nu att jag inte ens kan läsa, då finns ingen räddning för mig överhuvudtaget. Jag skriver och skriver men det fortsätter skava i bröstet och jag ser inget slut. Jag provade skära mig i handen och det kändes alldeles underbart. Det var på psyket; jag plockade isär en bläckpenna, bände upp fjädern och använde den för att skära mig i handleden. Det gick jättedåligt förstås. Men det var så skönt. Jag har aldrig skadat mig förut. Nu kan jag inte tänka på något annat när jag mår så här. Försöker få det ur huvudet. Lars Ahlins noveller ligger till höger om mig. Till vänster ligger Maria Boms Skriva sig fri. Jag försöker på alla sätt jag kan, med de medel som står mig till buds, att rädda mig kvar i livet. Min äldsta son har som ett sjätte sinne: varje gång jag mår som sämst kramar han mig hårt och säger att jag inte får försvinna. Det är riktigt läskigt och sorgligt. Jag vill inte vara utan barnen, jag kan inte vara med dem. Jag är sjuk och behöver hjälp, men jag måste argumentera för min rätt att få hjälp och det kan jag inte. Så jag väntar. Och lider. Väntar. Lider. Jag vet inte vem du är som läser det här. Jag vet knappt vem jag själv är. Sitter du som jag och tittar ut genom fönstret nu och undrar om räddningen finns där ute? Vi är inte ensamma. Vi är många som ser ut genom våra fönster och undrar när det ska vara över. Jag tänker på dig. Gryningen har sju lådor och i den sjunde ligger ett rakblad, ett djupt vatten och en stor höjd. Jag väntar och öppnar en låda i taget och med handen på den sjunde lådan ser jag ut genom fönstret och väntar. Ty jag vet att någonstans rinner tårar nerför en ensam kind bakom ett fönster, tårar precis som mina, och någonstans håller en hand i den sjunde lådan. Jag vet inte om jag kommer öppna lådan i natt. Men innan gryningen är kommen kommer jag veta att jag inte är ensam på jorden. Ty de ensamma är många.
Hej!
Jag brukar också läsa en del. Har inte läst de böcker du har på gång, men läser gärna liknande böcker. Har du läst Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse? Den boken gjorde att jag blev bekväm med att sluta med medicinerna. Även Alice Miller gillar jag. Idag läser jag sista sidorna av Du skall icke märka, där hon skriver om bl a Franz Kafka, hans barndom och hur den förklarar hans narcissism, som han lyckades överkomma. Man kan säga att han till viss del skrev sig fri.
Blue Vecube TrådstartarenHej. Jag känner igen mig i din historia. För 10 år sedan hade jag ett perfekt liv, bra jobb, trivdes i staden jag bodde i, hade sambo, och många vänner. I dag finns ingenting kvar, för 10 år sedan blev jag av med min personlighet, precis som du hade jag framgång i livet på alla sätt. Nu finns ingenting kvar jag sitter och funderar på om jag ska ta livet av mig själv, eller av andra som hämnd för oförrätter jag varit med om. Mellan åren 2014 till 2019 var jag inlagd flera gånger, med psykoser som mynnade ut i om jag skulle ta livet av mig själv eller andra. I dag sitter jag bara i mitt hem så länge jag nu har något, iklädd t-shirt och kalsonger, och det enda handlar om att överleva. Jag har lärt mig att sova med sömntabletter, så jag sitter inte uppe nätterna igenom, men dagarna är en enda pina. Jag lever idag på en ort jag inte trivs i, precis blivit av med ett jobb jag hade. Blivit av med jobbet pga mitt psykiska dåliga mående, har varit heltidssjukskriven sedan 2019. Idag sitter jag bara framför datorn, med en hjärna som absolut inte fungerar, totalt ensam, och hjärnan och mitt dåliga mående bara försämras.
Då ser vi ut genom samma fönster, du och jag, gråter samma tårar och minns med samma groteska smärta. Jag hoppas att du finner styrka i din ensamhet, någonting att hålla fast vid när allting verkar så flytande och kallt. Jag är glad att jag kunde skänka tröst åt dig. Det finns ljus i tunneln, oftast där man minst anar det.
Blue Vecube TrådstartarenHej! Jag brukar också läsa en del. Har inte läst de böcker du har på gång, men läser gärna liknande böcker. Har du läst Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse? Den boken gjorde att jag blev bekväm med att sluta med medicinerna. Även Alice Miller gillar jag. Idag läser jag sista sidorna av Du skall icke märka, där hon skriver om bl a Franz Kafka, hans barndom och hur den förklarar hans narcissism, som han lyckades överkomma. Man kan säga att han till viss del skrev sig fri.
Jag har inte läst dem och jag har fått rådet att inte sluta äta medicin på grund av min och andras säkerhet. Men det är nog inte ristat i sten. Varför gjorde den dig bekväm att sluta med medicinerna?
Alice Miller kände jag inte till förrän du nämnde henne, men Kafka är jag smått förtrogen med. Jag kan förstå hur narcissismen kvävs i hans verk eftersom det är svårt att vara narcissist när man omges av dimma. Jag tänker på Slottet och Processen, men också Förvandlingen. Jag vet att hans pappa var en stropp och att deras relation var ganska ansträngd. Inte så mycket om att skrev sig fri. Men det är begripligt.
Känner du till biblioterapi?
Fick ingen avisering fastän jag prenumererar på ditt inlägg, knäppt.
När jag läste Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse var det första gången jag mötte kritik mot psykofarmaka, så det var kanske mest just det. Men boken gav/ger mig ett väldigt trovärdigt intryck, med massor av hårresande fakta och kritiken är även oerhört hård. Gøtzsche har flera bra föreläsningar på Youtube samt andra, nyare böcker om psykofarmaka och psykiatri och även artiklar på t ex Madinamerica.com.
Kafka skrev sig fri inte genom att undantrycka eller dölja sin narcissism utan genom att skrivandet var något han ville göra och genom att skriva om grundorsaken till narcissismen, nämligen hans barndom och bristande omsorg från föräldrarna. Novellen Brev till fadern ville han att pappan skulle läsa men mamman motsatte sig det, för att skydda pappan. Det här är bl a vad Alice Miller skriver om i sin bok Du skall icke märka. I Slottet, Förvandlingen m.fl. så är det inte narcissism han skildrar utan grundorsakerna. Narcissismen är det synliga symtomet som framkommer i brev han skriver i vuxen ålder till sin flickvän Felice.
Ja, biblioterapi känner jag till lite grand men har aldrig provat det. Har du? Läser du om det i boken om att skriva sig fri?
Blue Vecube TrådstartarenJag förstår, jag har läst liknande invändningar mot psykofarmaka hos Bessel van der Kolk. Jag håller med om kritiken, till viss del. Medicinering kan vara effektivt om den inte ordineras godtyckligt. Jag har sett människor gå från att vara totalt dysfunktionella på diagnosboenden till att kunna leva ett självständigt liv tack vare psykofarmaka. Så allt är inte hoax.
Jag har inte läst Kafkas brev, jag har bara några av hans skönlitterära verk att utgå ifrån, och diverse essäer om honom. Du verkar vara inne på facklitteratur, stämmer det? Man kan säga att du redan håller på med biblioterapi. Det handlar om all läsning som hjälper för den mentala hälsan. Bara olika begrepp.
Jag känner mig mer hemma bakom skönlitteraturens lins, men vi båda tycks använda litteraturen på samma sätt.
Ursäkta sent svar.
Jag läser just nu (förutom skönlitteratur…) gärna facklitteratur inom området psykisk ohälsa, men skulle inte säga att jag upptäckt så många böcker som verkar eller är intressanta. Kan dock verkligen rekommendera Alice Miller, som skriver intressant på ett okrångligt sätt.
Avregistrerad användareOj, det du skrivit tycker jag var en väldigt stark läsning. Du är talangfull på att skriva, uppenbarligen.
Vi är många som behöver akta oss för låda sju. Håll dig kvar, fina du.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.